Nu är namnen inlämnade som i skrivande stund sammanställs och räknas av kommunens tjänstemän.
Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner i form av folkets stöd. Denna fråga äger vi tillsammans.
Aldrig hade vi dock trott att beslutet om flygplatsens nedläggning skulle fattas under rådande omständigheter och pågående insamling.
Mitt i natten och strax innan beslutet fattades, lät jag därför på förekommen anledning följande brev läsas upp för kommunfullmäktiges delegater som jag nu låter även er ta del av.
”Ordförande, fullmäktige, och åhörare.
Jag skriver detta brev med förhoppningen att det aldrig ska behöva läsas upp. Men nu sitter vi här, tillsammans och frågan om flygplatsens framtid ska avgöras.
För 20 år sedan påbörjade jag min bana till att bli trafikflygare, här i Västerås. Som 17-åring var det första gången jag flyttade. Jag har flyttat totalt 13 gånger i mitt liv, tjänstgjort utomlands men ständigt sökt mig tillbaka till Västerås.
Jag älskar denna stad där jag har utbildat mig, skaffat mig ett arbete och funnit kärleken. Västerås är tillräckligt stort för att allt man behöver ska finnas och tillräckligt litet, för att man ska slippa det höga storstadstempot. I Västerås med sin kombination av rötter i industrin och modern teknik är människorna varma, omhändertagande och kloka.
Jag är inte politiker och förstår inte alltid de taktiska manövrarna som utspelar sig i maktens korridorer. Men jag vet en del om ledarskap.
Ledarskap är inte lätt. Det handlar om att finna balansen mellan att vara tydlig men ändå lyssna. Att vara hård, men rättvis. Att styra men ge frihet.
Inom flyget talar vi mycket om mänskliga faktorn. Över 80 procent av olyckorna beror på att vi helt enkelt är människor. Av de olyckor som sker, beror tyvärr en hel del på att en styrman inte har vågat säga emot sin auktoritäre kapten, trots att man ser att man är på väg mot berget.
Det är lätt att tro att kapten har skulden, som inte lyssnar på sin styrman. Men det är bådas fel. Styrman har en uppgift att påtala problemet. Kaptens uppgift är att vara lyhörd.
Just nu pågår en kampanj som Västerås aldrig skådat. Många på gatorna är upprörda och samtidigt tacksamma över det vi gör. Senaste veckan har påståtts att kampanjen drivs av företag med ekonomiska intressen. Givetvis finns ekonomiska intressen bland företagen, konstigt vore väl annars. Men kampanjen drivs i första hand av folket. Faktum är att det största företaget vid flygplatsen inte ens tillåtit att lägga arbetstid på detta. Piloter utgör en minoritet i jämförelse med alla de andra som stått på gator och torg eller klippt ut blanketter i tidningar. Tro mig, vi har inte 14 500 anställda.
Denna fråga är toppen av ett berg. Detta handlar om så mycket mer än bara flygplatsen.
Vi har representativ demokrati i Sverige och jag var från början en stor motståndare till detta initiativ. Jag trodde vi kunde nå fram på andra sätt, genom dialog, fakta och resonemang.
Nu sitter vi här tillsammans och jag leder kampanjen. Förändrade förutsättningar kräver förändrat beteende och förändrat ledarskap.
Vi har representativ demokrati i Sverige, men då gäller det att man kommer ihåg vem man representerar.
Jag kan inte längre sitta passiv, som styrman på ett luftfartyg där jag ser berget närma sig. Men än finns chansen att ändra kurs. Det finns någon där ute som viskar något. Frågan är – finns det någon som lyssnar?
Jag och folket önskar er all lycka i ert beslutsfattande i demokratins anda.
Demokrati kommer ju från grekiskans ”Demos”, Folket och ”Kratos”, styre. Alltså folkstyre.
Men det visste ni ju redan.”
Marcus Pihlflykt